Den där piriga känslan. Ungefär pirret man har första skoldagen 

Det är den 2 september. Det är en måndag. Klockan är 12.30. Jag kliver av tunnelbanan och börjar gå mot Naturhistoriska riksmuseet. Det känns lite pirrigt, men jag var ju här igår och kollade läget. Så det är ju Inga konstigheter. Jag vet ju var jag ska gå. Efter att ha gått upp för en trappa viker jag av till vänster på en grusväg och passerar museet på höger sida. Framför mig tornar ett tegelhus upp. Samma tegel som Naturhistoriska riksmuseet. Jag går genom den blå dörren. Det känns nervöst. Lite pirrigt. Sådär som det känns när man är på väg till sin första skoldag. Ni känner säkert till den känslan. Den har nog alla haft. På skylten bredvid dörren står det med stora bokstäver ”Institutionen för pedagogik och didaktik”. Bredvid sitter Stockholms universitets logga. Det är måndag den 2 september 2013. Det är första dagen på studie- och yrkesvägledarprogrammet. 

Det är alltså idag, fast för tre år sedan jag för första gången klev in på institutionen för pedagogik och didaktik, också kallat Peddan. Första gången jag träffade min nya klass. Jag klev in i sal 2403. ”Är det såhär en föreläsningssal är ut?”. Jag sveper nyfiket med blicken över salen. Så många människor. Ska jag studera med dessa i tre år? Spännande! Undrar vad det är för folk. Jag minns att Marie Andersson, programansvarig och Karin Fransson stod där framme vid whiteboarden. Idag, för tre år sedan, var dagen som jag återvände till skolbänken. Jag hade den där nervöst spännande känslan i kroppen. Blir det här bra? Vilka är de andra? Kommer jag att trivas? Blir det här verkligen bra? Det var uppropp. Det var början på något nytt. Och det blev bra. Det blev verkligen bra.

Annonser