Tillhörighet. Saknad. Separationsångest.

Jag är på väg till Peddan. Varför är lite oklart. Jag har faktiskt inget bra svar på det. Jag ska visserligen sälja lite gammal kurslitteratur. Det är möte i utbildningsforum, gruppen av studenter och programansvariga, som verkar för att utveckla syv-programmet. Jag har följe av en av praktikanterna, som säger att jag borde ha som officiell anledning ”överlämning av utbildningsforum till T1:orna”. Överlämning. Kanske det. 
Strax sitter jag på ett möte. I sal 1511. Soffsalen. Jag är omgärdad av studenter på syv-programmet. Jag känner mig malplacerad. Jag känner en tillhörighet, men samtidigt inte. Det här är inte min arena. Inte längre. Det är inte första gången jag besöker Peddan efter examensdagen. Kanske inte sista heller. Det är nu, när jag sitter i sal 1511, omgärdad av studenter i T1, T3 och T5, som jag inser. Jag känner sannolikt en enorm separationsångest. Senast detta skedde var när jag slutade gymnasiet. då drog jag till Gotland ett år. Tvekar på att chefen tycker att det är en bra idé. Men det är nog dags att släppa taget. Jag känner en tillhörighet. En saknad. Det kallas separationsångest.

Annonser