Vem vill inte vara SYV, jag menar, skulle du säga nej?

Imorse när jag kom till jobbet var det mörkt som vanligt, precis som det brukar vara en tidig januarimorgon. Kölden bet i kinderna och det var lömskt halt på skolgården. Det var skönt att komma in i värmen, sparka av sig skorna och hoppa i de något slitna gymnastikdojjorna, tända lampan i fönstret och smita ner till personalrummet för dagens första kopp kaffe. 

Väl tillbaka på rummet uppenbarar sig en otrolig soluppgång. Jag ställer mig i fönstret och tittar ut. Tittar på soluppgången. Tittar ut över skolgården som omgärdas av skolbyggnaden från 1946. Jag ska erkänna att jag inte sett överdrivet många äldre filmer, men ni som kan relatera mer än vad jag kan. Känslan att stå i fönstret och titta ut över skolgården. Är inte det en typisk skolscen från klassiska filmer? Jag tänker på filmer, kanske främst inspelade då skolbyggnaden från 1946 var mer modern än den är 2016. Filmatiseringen pendlar mellan att filma skolbyggnaden mot fönstret där, i det här fallet jag står, till att filma inifrån, snett bakom mig, ut mot skolgården. Kan ni relatera? Inte? Kanske bara är jag då! Ja, kanske helt enkelt bara är jag som relaterar till någon avlägsen film. 

När jag tänkte mig SYV-jobbet tänkte jag mig det såhär. Inte på ett flygplan på väg till Halmstad eller på ett tåg halvvägs genom länet, omänskligt tidigt på morgonen. Utan jag tänkte mig det såhär. Jag rycker till när datorn ger ifrån sig ett ljud. Inkommande epost. Jag sliter mig från fönstret. Kaffet är såklart kallt. 
Utan att romantisera SYV-yrket allt för mycket, för alla dagar börjar inte såhär, men vem skulle inte vilja bli studie- och yrkesvägledare när man kan få sådana här morgnar? Jag menar, skulle du säga nej?

Annonser

Ett svar till “Vem vill inte vara SYV, jag menar, skulle du säga nej?”

Kommentarsfunktionen är stängd.