Vi går mot ljusare tider

Det är fortfarande mörkt när jag går till jobbet. Det blåser en isande vind mot mig. Det känns som den går rakt igenom mig. Jag har uppenbarligen, totalt undervärderat vädret. Hukande småspringer jag mot stationen. Jag möter de vanliga människorna på väg mot stationen. Mamman med hennes lilla dotter, troligen på väg till förskolan, den alltid jäktade kvinnan och mannen som jag känner igen från tiden jag gick i lågstadiet, undrar om han jobbar kvar? Undrar om de tänker på mig som killen som för det mesta kommer småspringande åt andra hållet. Jag hoppar på tåget. Jag väljer den vanliga vagnen, det vanliga dörrparet. Allt känns så inarbetat. Tänk den dagen jag tar en annan vagn, ett annat dörrpar, eller den dagen jag inte möter mamman med sin dotter, den jäktande kvinnan eller mannen som jag finns från min lågstadietid. Jag sluter ögonen. Det är varmt på tåget. I hörlurarna har jag P3 Dokumentär. Dagens dokumentär handlar om ett fruktansvärt mord i Arboga, för en tid sedan. Jag minns mordet. Jag läste om det i tidningen. När jag kommer till jobbet är det ljust. Jag stannar upp en stund. För mer eller mindre exakt en månad sedan stod jag precis på det här stället. Det var min första dag på nya jobbet. Jag minns hur skylten med skolans namn lyste upp. Jag tog en bild då, jag tar en bild idag. Glad över att ljuset har hittat tillbaka. Att solen orkar upp tidigare och tidigare. När jag öppnar dörren till mitt rum slår solens strålar emot mig. Jag backar ut för att ta en bild. Det är så vackert motljus. Fotografen inom mig väcks till liv. Trots att det var länge sedan jag arbetade som yrkesfotograf, men jag gissar på att hur länge min kamera än ligger på hyllan och samlar damm, så kommer fotografen inom mig alltid att finnas där. Jag går in på rummet. Dörren lämnar jag som vanligt öppen. Jag känner mig glad. Tillfreds. Vi går mot ljusare tider.

Annonser