Barndomsdrömmen förblev just en dröm

Foto: Okänd
Foto: Brandkåren Attunda / Privat

Det var en solig sommardag och jag cyklade förbi brandstationen. Inifrån stationen ljöd plötsligt en skarp signal. En röst ropade i högtalarna. Trots att jag var en bit ifrån uppfattade jag att det handlade om en brand. En brand i en skola. Jag stannade cykeln. Funderade på vilken skola det kunde vara. Rösten i högtalarna lät lugnt meddela att larmet gällde för brandbil 601, brandbil 602 och brandbil 605. Rösten försvann och följdes av fem distinkta ljudsignaler, som upprepades tre gånger. Senare skulle jag förstå att det var slutsignalen efter att ett larm gått. Jag kikade nyfiket mot brandstationen. Bakom plexiglaset i de stora garageportarna kunde jag se hur brandmännen sprang. Några kom genom golvet, vilket jag flera år senare själv skulle få testa. Testa att glida ner längs stången från andra våningen, för att hamna direkt i vagnhallen. Men min PRAO-vecka hos Brandkåren Attunda det är en helt annan historia.

Den stora porten gled upp och den stora röda brandbilen tornade upp sig. Motorn rusade och blåljusen slogs på. Det var drömmen. Att få sitta bakom ratten på den stora brandbilen. Att få slå på blåljusen och starta sirenen. Inte en helt ovanlig dröm för en kille på 12 år. Två andra portar gled upp. Jag kunde höra hur motorerna rusade på de två andra brandbilarna. Brandbil 601 rullade ut, motorn mullrade och med ett tut slogs sirenen på. Brandbil 602 och 605 följde tätt efter. Sirenerna ekade när de tre brandbilarna åkte på rad längs Hästskovägen. Ljudet ebbade ut ju längre bort brandbilarna kom och strax försvann de helt när brandbilarna försvann i kurvan bort mot Vattmyra.

brandkåren
Foto: David Spak

Nu sitter jag här och tänker tillbaka. Det är söndag förmiddag. I köket kokar pastan. På TVn kämpar skidåkarna i årets Vasalopp. För drygt 13 år sedan drömde jag om att bli brandman. Senare skulle det visa sig att min astma skulle sätta stopp för det. Någon rökdykning var det inte tal om. För 13 år sedan kunde jag inte ens drömma om att jag skulle sitta och skriva om den här 12-åriga killens stora dröm, på en blogg om studie- och yrkesvägledning. Min stora dröm. En dröm jag faktiskt släppte så sent som för åtta år sedan. För trots att astman funderade jag på att arbeta som brandingenjör. Men även denna dröm släppte jag alltså. Där var det nog fysiken som satte stopp och då pratar jag alltså om ämnet fysik, vilket långt ifrån var mitt favoritämne i skolan.

Idag när jag tänker tillbaka på min stora dröm, arbetar jag som studie- och yrkesvägledare. För 13 år sedan visste jag inte ens vad en studie- och yrkesvägledare var för någon filur. Jag blev inte brandman. Jag blev studie- och yrkesvägledare och mitt jobb är att lyssna på andras stora drömmar. Kanske just drömmen om att bli brandman. Det är en ära att få lyssna på andras drömmar. Det är något härligt och fridfullt över det. Att få vara en del av någon annans väg till dennes stora dröm. Det är ett ärofyllt uppdrag som ska förvaltas väl. Mitt jobb innefattar självklart så mycket mer än att lyssna på andras drömmar. Men det är något speciellt med just drömmar. Vissa blir sanna, vissa förblir just drömmar. Vad är det som avgör det? Jag vet inte, men låt inte något hindra dig från att drömma. Jag vill gärna höra om just din dröm.

Annonser