Att våga sparka sig ut och lita på personen där nere

I torsdags var det aktivitetsdag för hela skolan. Hela årskurs 7 åkte till Romme och övriga skolan genomförde olika aktiviteter, allt ifrån simning till klättring. Jag klättrade. Senast jag klättrade var för drygt tio år sedan så blev ruggigt glad när jag blev flyttad från skridskor till klättring. 10.30 åkte jag, en lärare och ett gäng glada kids till Klättercentret vid Telefonplan. Vi testade att klättra på olika väggar och vi fick testa på bouldering. Ruskigt kul att få klättra lite igen. Upp är inga problem, det är ner som är tufft, i alla fall för mig. Att våga trycka sig ut från väggen och lita på personen där nere. Lita på att man blivit säkrad korrekt. Att knopen håller. Att personen på marken orkar hålla emot. Allt det där fungerade ju utmärkt. Bara man överkommer tröskeln. Den att våga kasta sig ut. Ska inte sticka under stol med att jag faktiskt tänkte tanken att jag kunde falla till marken, från säkert 30 meter. Några sekunder senare landade jag med båda fötterna på gummimattan. Och minuterna senare var jag på väg upp igen. Trevande med fingrarna efter nästa bra grepp.
Att klättra och bonda med eleverna är en del av vardagen som studie- och yrkesvägledare. Istället för att ha en administrativ dag på kontoret är det väl superbra att passa på att bygga relationer med kidsen!

Annonser