Vad sägs om obligatorisk prao? Jag och Fridolin är överens 

Ja, vad sägs egentligen om obligatorisk prao? Jag tycker det låter som en ypperlig idé. Det är inte svårt att förstå att prao är en viktig del för ungdomar att dels få konkreta erfarenheter från arbetslivet, dels få en tidig första kontakt med arbetslivet. Det är faktiskt inte rocket science. Igår presenterade utbildningsminister Gustav Fridolin ett nytt regeringsförslag som handlar om att återinföra obligatorisk prao och jag är med på tåget, men med obligatorisk prao kommer mycket annat som också måste lösas innan det kan bli en kvalitativ verksamhet, med tydliga mål och syften. Bland annat måste man fundera på hur man kan tillgodose alla elever prao-platser, hur prao kan integreras i den ordinarie undervisningen bland annat genom att arbeta med prao före och efter själva praoperioden. Innan jag reflekterar vidare om det, så blir det en tur till Spånga IP och Politikerveckan Järva 2017.

Det är soligt. En lätt vindbris drar förbi. Jag har en begynnande huvudvärk. Dränker den med en Loka citron. Jag är på väg mot Spånga IP och Politikerveckan Järva 2017. Jag har blivit tillfrågad om att vara med på en presskonferens där utbildningsministern ska presentera ett nytt regeringsförslag. Ett förslag om att återinföra obligatorisk prao i grundskolan. Jag kommer fram lagom till att se polisens bombtekniker undersöka området med hundar. Jag slår mig ned vid ett av borden. Snart ser jag Gustav Fridolin komma med sin pressekreterare, tätt följda av två livvakter från Säpo. Snart ringer min telefon. Pressekreteraren i andra ändan låter meddela att de nu är på plats. Jag reser mig och går fram. Säpo-vakterna granskar mig noggrant med blickarna. Snart sitter vid ner vid ett bord, jag, Gustav Fridolin, Julia Lindh, som är ordförande för Sveriges elevråd (SVEA) och Jonas Berg, som är chef på Ica Maxi i Södertälje. Vi diskuterar vad vi ska säga på presskonferensen. Jag är nervös. Jag vet vad jag ska säga, men kommer det komma ut rätt. Bakom oss riggar SVT och Expressen upp sina kameror. Flera reportrar och fotografer är på plats. Det är min första presskonferens jag genomför framför kamerorna. Jag har tidigare alltid varit han som står bakom kamerorna. Skriver. Fotograferar. Inte idag. Idag ska jag stå sida vid sida med Sveriges utbildningsminister och ge min syn på det nya regeringsförslaget. Det är nervöst.

Vi går upp framför kamerorna. På bordet framför ligger mikrofonerna och nästan stirrar på mig. De skulle nog kunna spela in mina hjärtslag. Mina andetag. Jag kväver dem nästan innan jag kommer på att jag borde andas, för det har jag hört ska vara bra. Gustav Fridolin öppnar vant presskonferensen genom att hälsa alla välkomna. Efter att han presenterat det nya förslaget lämnar han över mikrofonen till mig. Jag presenterar mig. Varför gör jag det? Åhörarna har ju redan mitt namn! Jag fortsätter. Känner svettpärlorna i pannan. Tankarna flyger och far. Vad säger jag? Är det bra? Hur många gånger upprepar jag mig? Jag har ingen aning om hur mycket min nervositet synts utåt, bryr mig inte så mycket. Lämnar över mikrofonen till nästa talare. Kommer på att jag glömde en av mina viktigaste punkter. Inte mycket att göra, tror poängen gick fram ändå. Står bredvid och lyssnar på de andra talarna. Tittar ut över journalisterna. Det känns ovant. Ovant att stå framför kamerorna. Jag brukar ju stå bakom. Skriva. Fotografera. Fridolin tar till orda igen. Han frågar journalisterna om någon har en fråga i helgrupp. Någon frågar, Fridolin svarar. Snart avslutas presskonferensen.

Men tillbaka till förslaget om obligatorisk prao. Som jag skrivit så är jag positiv till att regeringen ser ett värde i prao. Jag tror att det betyder oerhört mycket för landets elever att få nosa på arbetslivet. I dagsläget tenderar ungdomar att sent komma i kontakt med arbetslivet, vilket jag tycker är tråkigt. Att få komma ut och prova på arbetslivet är verkligen något som jag tror gynnar landets ungdomar. Det pratas om arbetsplatsbesök och besök av yrkeslivet i skolorna, men det är aktiviteter som inte kan ersätta prao, enligt mig. Det är aktiviteter som jag visserligen anser är väldigt bra som komplement, men inte som ersättning för prao. Jag förespråkar prao och jag tycker det är positivt att regeringen och Gustav Fridolin ser ett värde med prao, men jag vill lyfta ett varningens finger för att det kanske går för fort om lagändringen förväntas träda i kraft redan 1 juli 2018. För innan man implementerar obligatorisk prao så måste man fundera igenom flera saker. Bland annat klargöra ansvarsbitar, för det är många inblandade och många som måste dra sitt strå till stacken. Risken med det nya regeringsförslaget, som jag ser det, är att redan hårt ansatta studie- och yrkesvägledare får ännu mer att göra. För när man pratar prao så förknippas det ofta, och inte helt på felaktiga grunder, med studie- och yrkesvägledaren. Det är därför viktigt att skilja på SYV och SYV. Det ena står för studie- och yrkesvägledaren som person, det andra för studie- och yrkesvägledning. Alltså: Studie- och yrkesvägledning är inte lika med studie- och yrkesvägledaren. Studie- och yrkesvägledning är hela skolans ansvar. Prao ingår i studie- och yrkesvägledning och hamnar således på hela skolans ansvar. Studie- och yrkesvägledaren är sakkunnig på arbetsmarknadsfrågor, men hela skolan måste arbeta tillsammans för att prao ska bli en kvalitativ verksamhet. Så innan man implementerar obligatorisk prao, så måste alla skolor arbeta utifrån att studie- och yrkesvägledning är hela skolans ansvar, inte enskilt studie- och yrkesvägledarens.

För att prao ska bli värdefullt för eleverna och en för att det ska bli en kvalitativ verksamhet behövs det tydliga mål och syften. Varför genomför eleverna prao? Hur arbetar skolan med prao före och efter själva praoperioden. Hur tar andra instanser sitt ansvar? Arbetslivet måste till exempel öppna upp för prao och upplåta praoplatser, för prao är inte enskilt skolans ansvar. Branscher måste ta emot våra duktiga elever och visa dem bredden på yrkeslivet. Jag tycker till exempel inte att det är hållbart om bara ett fåtal branscher öppnar upp. Alla elever kan inte praoa i en butik eller på det lokala konditoriet. Genom prao kan eleverna få uppleva en mängd olika yrken och branscher, men för att det ska bli möjligt måste arbetslivet ta tillvara på den här chansen och se ett värde med prao.

Jag anser att prao, på skolnivå, inte enskilt är studie- och yrkesvägledarens ansvar att ordna. Här måste hela skolan ta sitt ansvar, eftersom studie- och yrkesvägledning är hela skolans ansvar. Jag arbetar heltid på en grundskola F-9. För mig är arbetet med prao viktigt och roligt. Jag hinner med att vägleda både åk 7, 8 och 9 samtidigt som jag planerat in att genomföra SYV-lektioner för åk F-6 samt arbeta med bland annat prao. Men för många av mina kollegor ser det annorlunda ut. De kanske arbetar deltid med lika många elever som jag har, eller så kanske de arbetar heltid, men på flera olika skolor. Förutsättningarna för att kunna arbeta med prao ser verkligen annorlunda ut, så jag kan förstå att många reagerar starkt på regeringen förslag. För att underlätta arbetet med prao skulle ett första steg kunna vara att Skolverket och regeringen ger tydliga riktlinjer kring vad som gäller. Jag tycker även att Skolverket bör ge handledning och vägledning kring prao-frågor. Detta kan till exempel ske genom workshops för hela skolans personal, där personalen får konkreta exempel på hur prao kan integreras i skolans ordinarie undervisning.

Sist, men inte minst, hur tillgodoser vi elevernas behov av praoplatser? Regeringen pratar om att det ska vara jämlikt. Hur tänker man kring sökande av praoplats? Ska eleverna själva söka, är det jämlikt? Det kommer alltid att finnas några elever som av en eller annan anledning har svårt att hitta en praoplats. Hur går vi tillväga i de fallen? Vems ansvar är det att ordna praoplatser? Är det upp till eleverna, skola, arbetsliv, kommun eller landsting? Det allra bästa, i mitt tycke, vore om det i varje kommun fanns en praobank eller en praosamordnare, som kunde ha övergripande koll och inblick i både arbetslivet och skolan. För att hitta praoplatser kanske ändå är den största svårigheten med just prao. Det får inte bli så att studie- och yrkesvägledaren ska sitta och jaga praoplatser. Det är inte hållbart. Studie- och yrkesvägledaren måste få tid till att vara just studie- och yrkesvägledare. Studie- och yrkesvägledaren är självklart en viktig kugge i praoarbetet, men om förutsättningarna inte finns, så ser jag att det kan bli problematiskt och att arbetet med prao bara riskerar att bli en belastning och hamnar vi där så tror jag att inställningen till prao kan bli väldigt negativ.

Så avslutningsvis är jag väldigt positiv till prao och tycker att det är roligt att regeringen ser ett värde i prao, men för att obligatorisk prao i grundskolan ska bli en kvalitativ verksamhet behöver det ordnas med en hel del saker innan. Bland annat behöver, som sagt, alla instanser se sitt ansvar och också axla det ansvaret. Elevernas behov av praoplatser måste tillgodoses och säkras. Studie- och yrkesvägledning är hela skolans ansvar och en kvalitativ studie- och yrkesvägledning förutsätter att alla skolor arbetar just utifrån att studie- och yrkesvägledning är hela skolans ansvar. Obligatorisk prao tycker jag är ett bra förslag från regeringen, men jag hoppas att man också arbetar med det stora sammanhanget för att implementeringen av obligatorisk prao blir smidig och gynnar våra elever.

Annonser