PRAO ger tidiga och ovärderliga arbetslivserfarenheter

Det är måndag morgon. Det är fortfarande ganska kyligt ute, vilket kanske inte är så konstigt i februari. Jag står tillsammans med två andra killar från skolan. Snart blir vi insläppta genom en sidodörr. Bakom stora garageportar står bilarna redo. Vi blir presenterade för vår handledare. Snart blir vi visade till ett klädförråd. Vi väljer ut ett passande larmställ. Eller ja, i alla fall jackorna till ett larmställ. En svag doft av rök letar sig in i min näsa. Jackan är några storlekar för stor, men den sitter ändå ganska bra. Den här veckan för jag testa på det många drömmer om som barn och även vuxna. Vi går ut i vagnhallen. Där står de röda bilarna på rad. På ryggen framför mig står det ”Räddningstjänsten” på min egen rygg står det ”Brandkåren Attunda”. Det är första dagen på min första PRAO-period. Det är allra första gången jag kommer i närkontakt med arbetslivet. Veckan hos Brandkåren Attunda gav mig oerhört många erfarenheter. Erfarenheter jag knappast hade kunnat anskaffa mig genom studiebesök eller yrkesbesök på skolan. PRAO går inte att ersätta. Det är något speciellt och jag är positiv till att riksdagen klubbat igenom lagändringen, som medför att PRAO åter blir ett obligatorisk inslag i grundskolan.

Förra året gav min rektor mig i uppgift att undersöka om det var möjligt att återinföra PRAO som en del av skolans verksamhet. Detta var innan regeringen annonserade om ett nytt förslag om att göra PRAO obligatorisk igen. Hur som helst var det ett uppdrag jag gladeligen högg tänderna i, för jag minns själv mina två PRAO-perioder väldigt tydligt. De gav mig tidiga och ovärderliga arbetslivserfarenheter. Något jag blev fast besluten att erbjuda även mina elever. Men arbetet med PRAO kräver mycket. Det ska administreras, hittas PRAO-platser, samverkas med näringslivet och lärarlaget. För att PRAO ska bli en värdefull verksamhet behöver alla involveras. Jag började undersöka möjligheterna och vilka resurser vi hade på skolan och i närsamhället. Jag kartlade närområdet, hur många näringsidkare finns det i området, vilka är lämpliga PRAO-platser och vilka är det inte? Hur ser variationen av arbetsgivare och branscher ut? Ganska snabbt kom jag fram till att det fanns bra underlag för att återinföra PRAO på skolan. Redan från början var jag tydlig med att det inte var ett lass jag varken kan eller tänker dra själv. Inga konstigheter.

Jag skrev ihop ett brev till näringsidkarna i närområdet. Jag gick runt och träffade representanter på potentiella PRAO-platser. På bara en runda i närsamhället fick jag 17 positiva svar. Inte nödvändigtvis en garanterad PRAO-plats, men inte heller en stängd dörr. Jag fick även tre svar där arbetsgivarna avböjde att bli PRAO-plats.

Så under hösten gick vi ut till vårdnadshavare och elever att hela årskurs 8 ska genomföra PRAO under vårterminen. Och med det så var bollen i rullning. Eleverna började söka efter arbetsplatser. PRAO-lappar trillade in. Eleverna hittade alla möjliga arbetsplatser. Försvarsmakten, advokatfirma, Scania, butiker av olika slag, skolor och förskolor, bara för att nämna några av arbetsplatserna.

Så var det dags. Förra måndagen gick mina härliga åttor ut på PRAO. För många är det deras absolut första kontakt med arbetslivet. PRAO ger dem ovärderliga erfarenheter och förhoppningsvis en positiv upplevelse de sent kommer att glömma.

Allt det här snacket om för- och nackdelar och farhågor inför den kommande obligatoriska PRAOn, som nu är beslutat, är en helt annan grej som jag tänker tillägna ett inlägg längre fram i tiden. Låt mig nu bara njuta av att ha fått ut alla mina åttor på PRAO och att alla, hitintills vid PRAO-platsbesöken, visat stor nöjdhet med både PRAO som verksamhet, sin arbetsplats och sin första introduktion till yrkeslivet.

Annonser