Vad sägs om obligatorisk prao? Jag och Fridolin är överens 

Ja, vad sägs egentligen om obligatorisk prao? Jag tycker det låter som en ypperlig idé. Det är inte svårt att förstå att prao är en viktig del för ungdomar att dels få konkreta erfarenheter från arbetslivet, dels få en tidig första kontakt med arbetslivet. Det är faktiskt inte rocket science. Igår presenterade utbildningsminister Gustav Fridolin ett nytt regeringsförslag som handlar om att återinföra obligatorisk prao och jag är med på tåget, men med obligatorisk prao kommer mycket annat som också måste lösas innan det kan bli en kvalitativ verksamhet, med tydliga mål och syften. Bland annat måste man fundera på hur man kan tillgodose alla elever prao-platser, hur prao kan integreras i den ordinarie undervisningen bland annat genom att arbeta med prao före och efter själva praoperioden. Innan jag reflekterar vidare om det, så blir det en tur till Spånga IP och Politikerveckan Järva 2017.

Det är soligt. En lätt vindbris drar förbi. Jag har en begynnande huvudvärk. Dränker den med en Loka citron. Jag är på väg mot Spånga IP och Politikerveckan Järva 2017. Jag har blivit tillfrågad om att vara med på en presskonferens där utbildningsministern ska presentera ett nytt regeringsförslag. Ett förslag om att återinföra obligatorisk prao i grundskolan. Jag kommer fram lagom till att se polisens bombtekniker undersöka området med hundar. Jag slår mig ned vid ett av borden. Snart ser jag Gustav Fridolin komma med sin pressekreterare, tätt följda av två livvakter från Säpo. Snart ringer min telefon. Pressekreteraren i andra ändan låter meddela att de nu är på plats. Jag reser mig och går fram. Säpo-vakterna granskar mig noggrant med blickarna. Snart sitter vid ner vid ett bord, jag, Gustav Fridolin, Julia Lindh, som är ordförande för Sveriges elevråd (SVEA) och Jonas Berg, som är chef på Ica Maxi i Södertälje. Vi diskuterar vad vi ska säga på presskonferensen. Jag är nervös. Jag vet vad jag ska säga, men kommer det komma ut rätt. Bakom oss riggar SVT och Expressen upp sina kameror. Flera reportrar och fotografer är på plats. Det är min första presskonferens jag genomför framför kamerorna. Jag har tidigare alltid varit han som står bakom kamerorna. Skriver. Fotograferar. Inte idag. Idag ska jag stå sida vid sida med Sveriges utbildningsminister och ge min syn på det nya regeringsförslaget. Det är nervöst.

Vi går upp framför kamerorna. På bordet framför ligger mikrofonerna och nästan stirrar på mig. De skulle nog kunna spela in mina hjärtslag. Mina andetag. Jag kväver dem nästan innan jag kommer på att jag borde andas, för det har jag hört ska vara bra. Gustav Fridolin öppnar vant presskonferensen genom att hälsa alla välkomna. Efter att han presenterat det nya förslaget lämnar han över mikrofonen till mig. Jag presenterar mig. Varför gör jag det? Åhörarna har ju redan mitt namn! Jag fortsätter. Känner svettpärlorna i pannan. Tankarna flyger och far. Vad säger jag? Är det bra? Hur många gånger upprepar jag mig? Jag har ingen aning om hur mycket min nervositet synts utåt, bryr mig inte så mycket. Lämnar över mikrofonen till nästa talare. Kommer på att jag glömde en av mina viktigaste punkter. Inte mycket att göra, tror poängen gick fram ändå. Står bredvid och lyssnar på de andra talarna. Tittar ut över journalisterna. Det känns ovant. Ovant att stå framför kamerorna. Jag brukar ju stå bakom. Skriva. Fotografera. Fridolin tar till orda igen. Han frågar journalisterna om någon har en fråga i helgrupp. Någon frågar, Fridolin svarar. Snart avslutas presskonferensen.

Men tillbaka till förslaget om obligatorisk prao. Som jag skrivit så är jag positiv till att regeringen ser ett värde i prao. Jag tror att det betyder oerhört mycket för landets elever att få nosa på arbetslivet. I dagsläget tenderar ungdomar att sent komma i kontakt med arbetslivet, vilket jag tycker är tråkigt. Att få komma ut och prova på arbetslivet är verkligen något som jag tror gynnar landets ungdomar. Det pratas om arbetsplatsbesök och besök av yrkeslivet i skolorna, men det är aktiviteter som inte kan ersätta prao, enligt mig. Det är aktiviteter som jag visserligen anser är väldigt bra som komplement, men inte som ersättning för prao. Jag förespråkar prao och jag tycker det är positivt att regeringen och Gustav Fridolin ser ett värde med prao, men jag vill lyfta ett varningens finger för att det kanske går för fort om lagändringen förväntas träda i kraft redan 1 juli 2018. För innan man implementerar obligatorisk prao så måste man fundera igenom flera saker. Bland annat klargöra ansvarsbitar, för det är många inblandade och många som måste dra sitt strå till stacken. Risken med det nya regeringsförslaget, som jag ser det, är att redan hårt ansatta studie- och yrkesvägledare får ännu mer att göra. För när man pratar prao så förknippas det ofta, och inte helt på felaktiga grunder, med studie- och yrkesvägledaren. Det är därför viktigt att skilja på SYV och SYV. Det ena står för studie- och yrkesvägledaren som person, det andra för studie- och yrkesvägledning. Alltså: Studie- och yrkesvägledning är inte lika med studie- och yrkesvägledaren. Studie- och yrkesvägledning är hela skolans ansvar. Prao ingår i studie- och yrkesvägledning och hamnar således på hela skolans ansvar. Studie- och yrkesvägledaren är sakkunnig på arbetsmarknadsfrågor, men hela skolan måste arbeta tillsammans för att prao ska bli en kvalitativ verksamhet. Så innan man implementerar obligatorisk prao, så måste alla skolor arbeta utifrån att studie- och yrkesvägledning är hela skolans ansvar, inte enskilt studie- och yrkesvägledarens.

För att prao ska bli värdefullt för eleverna och en för att det ska bli en kvalitativ verksamhet behövs det tydliga mål och syften. Varför genomför eleverna prao? Hur arbetar skolan med prao före och efter själva praoperioden. Hur tar andra instanser sitt ansvar? Arbetslivet måste till exempel öppna upp för prao och upplåta praoplatser, för prao är inte enskilt skolans ansvar. Branscher måste ta emot våra duktiga elever och visa dem bredden på yrkeslivet. Jag tycker till exempel inte att det är hållbart om bara ett fåtal branscher öppnar upp. Alla elever kan inte praoa i en butik eller på det lokala konditoriet. Genom prao kan eleverna få uppleva en mängd olika yrken och branscher, men för att det ska bli möjligt måste arbetslivet ta tillvara på den här chansen och se ett värde med prao.

Jag anser att prao, på skolnivå, inte enskilt är studie- och yrkesvägledarens ansvar att ordna. Här måste hela skolan ta sitt ansvar, eftersom studie- och yrkesvägledning är hela skolans ansvar. Jag arbetar heltid på en grundskola F-9. För mig är arbetet med prao viktigt och roligt. Jag hinner med att vägleda både åk 7, 8 och 9 samtidigt som jag planerat in att genomföra SYV-lektioner för åk F-6 samt arbeta med bland annat prao. Men för många av mina kollegor ser det annorlunda ut. De kanske arbetar deltid med lika många elever som jag har, eller så kanske de arbetar heltid, men på flera olika skolor. Förutsättningarna för att kunna arbeta med prao ser verkligen annorlunda ut, så jag kan förstå att många reagerar starkt på regeringen förslag. För att underlätta arbetet med prao skulle ett första steg kunna vara att Skolverket och regeringen ger tydliga riktlinjer kring vad som gäller. Jag tycker även att Skolverket bör ge handledning och vägledning kring prao-frågor. Detta kan till exempel ske genom workshops för hela skolans personal, där personalen får konkreta exempel på hur prao kan integreras i skolans ordinarie undervisning.

Sist, men inte minst, hur tillgodoser vi elevernas behov av praoplatser? Regeringen pratar om att det ska vara jämlikt. Hur tänker man kring sökande av praoplats? Ska eleverna själva söka, är det jämlikt? Det kommer alltid att finnas några elever som av en eller annan anledning har svårt att hitta en praoplats. Hur går vi tillväga i de fallen? Vems ansvar är det att ordna praoplatser? Är det upp till eleverna, skola, arbetsliv, kommun eller landsting? Det allra bästa, i mitt tycke, vore om det i varje kommun fanns en praobank eller en praosamordnare, som kunde ha övergripande koll och inblick i både arbetslivet och skolan. För att hitta praoplatser kanske ändå är den största svårigheten med just prao. Det får inte bli så att studie- och yrkesvägledaren ska sitta och jaga praoplatser. Det är inte hållbart. Studie- och yrkesvägledaren måste få tid till att vara just studie- och yrkesvägledare. Studie- och yrkesvägledaren är självklart en viktig kugge i praoarbetet, men om förutsättningarna inte finns, så ser jag att det kan bli problematiskt och att arbetet med prao bara riskerar att bli en belastning och hamnar vi där så tror jag att inställningen till prao kan bli väldigt negativ.

Så avslutningsvis är jag väldigt positiv till prao och tycker att det är roligt att regeringen ser ett värde i prao, men för att obligatorisk prao i grundskolan ska bli en kvalitativ verksamhet behöver det ordnas med en hel del saker innan. Bland annat behöver, som sagt, alla instanser se sitt ansvar och också axla det ansvaret. Elevernas behov av praoplatser måste tillgodoses och säkras. Studie- och yrkesvägledning är hela skolans ansvar och en kvalitativ studie- och yrkesvägledning förutsätter att alla skolor arbetar just utifrån att studie- och yrkesvägledning är hela skolans ansvar. Obligatorisk prao tycker jag är ett bra förslag från regeringen, men jag hoppas att man också arbetar med det stora sammanhanget för att implementeringen av obligatorisk prao blir smidig och gynnar våra elever.

Skogsmulle för en dag

Vaknar upp till fågelsång och sol. Det verkar bli en vacker dag! Trots det drar jag på mig långbyxor, vilket jag senare bittert skulle få ångra, och tar med mig en alldeles för varm jacka. Det är dags för lite snabb kompetensutveckling. Dagen arrangeras av Skogen i Skolans nationella kansli.
Dagen kommer vigas helt åt skogsindustrin, för det är just den yrkesbranschen jag och ett tiotal andra studie- och yrkesvägledare idag ska få lära oss mer om. Redan när jag kommer fram till Utbildningsförvaltningen känner jag att svetten börjar pärlas i pannan.

Möter upp ett par kollegor utanför och småsnackar lite. Snart rullar en stor buss upp på Hantverkargatan. Tänker för mig själv att den där är lite överdimensionerad, för så många studievägledare är vi inte här, men vi kliver ombord och snart bär färden av mot Lantbrukarnas Riksförbund (LRF). Väl framme hos LRF väntar dagens första kopp kaffe innan vi får hälsas välkomna av Pernilla Åkerström. På LRF fick vi även information av Sofie Dahlén Sjöbergh, som studerar till jägmästare på SLU i Umeå. Spännande och intressant att få veta mer om ett yrke jag inte är så insatt i. Visst har jag en relation till skogen, men har aldrig funderat särskilt mycket över olika yrken inom skogsindustrin!

Efter föredraget på LRF fortsatte resan till Stora Enso och deras innovationscenter i Sickla. Där informerade platschefen Gunilla Söderstrand om Stora Ensos verksamheter och vad man gör på innovationscentret. Det blir tydligt att trä är ett material som i alla fall jag har underskattat. Dagens schema är fullspäckat så ingen vila här inte! Efter besöket hos Stora Enso fortsatte bussfärden söderut. Efter drygt en halvtimmes färd rullade bussen in på en liten skogsväg i Nykvarn. Efter någon kilometer på skogsvägen kom vi fram till ett kalhygge. Där väntade Sveaskog och en härlig fältlunch. Sveaskog och dess medarbetare berättade om sin verksamhet. På plats fanns även Carl-Johan Björklund, som arbetar som säljare på Svenska Skogsplantor.

Efter lunchen fick vi chans att speeddejta de olika yrkesrollerna. Spännande och lärorikt. Nu vet jag lite mer om skogsindustrins olika yrkesroller. Kanske kan det hjälpa någon av mina elever i deras framtida studie- och yrkesval!




Foto: Volkan Serengil

Implementera inte teknik för teknikens skull

 I en motion till riksdagen från Camilla Waltersson Grönvall m.fl. (M) föreslås det att en nationell studie- och yrkesvägledningsplattform tas fram. Det tycker jag låter som en alldeles ypperlig idé och jag ser positivt på att man vill satsa på moderna verktyg. Jag förespråkar digitala verktyg och IKT i studie- och yrkesvägledning, eftersom jag menar att en kvalitativ studie- och yrkesvägledning i framkant innehåller just de digitala verktyg som finns tillgängliga i dagens samhälle. Riksdagen fattade beslut i frågan och i ett tillkännagivande uppmanar riksdagen regeringen att jobba för detta.

På syv-plattformen, som jag förstår det, ska det bland annat finnas svar om olika behörigheter och antagningsprocesser. Just de här frågorna går ju att finna svar på med en enkel sökning på Internet och det finns en mängd olika sidor som ger svar på just detta. Om den här digitala plattformen blir verklighet så är min förhoppning att det verkligen blir en syv-plattform och att man jobbar med just tillgängligheten. Till exempel hoppas jag att man, om inte från början så efter en tid, kan erbjuda även digitala vägledningssamtal i form av förslagsvis en chatt eller en videochatt. Jag välkomnar såklart en digital syv-plattform, men det krävs att man har ett tydligt syfte och en målgrupp samt att man utreder vem eller vilka som ska stå bakom plattformen och hur plattformen kan utvecklas så vi inte får ytterligare en hemsida i mängden med frågor och svar. Jag upplever att ungdomar tycker det är svårt nog att hitta information i dagsläget, då det finns en stor mängd olika sidor med snarlik information. Det skulle också kunna vara en bidragande orsak till att ungdomar istället vänder sig till sin studie- och yrkesvägledare med frågor om till exempel behörighet.

Vilken är egentligen målgruppen? I motionen framgår det att föräldrar och elever enklare kan få hjälp att söka reda på fakta om utbildningsvägar. En plattform som riktar sig till föräldrar skiljer sig sannolikt enormt från en plattform som riktar sig till ungdomar. Det kan kanske vara bra att ha en primär målgrupp, förslagsvis ungdomarna, som plattformen riktar sig till och att man via en knapp på plattformen kan få information som riktar sig till en sekundär målgrupp, förslagsvis föräldrarna. Av det jag sett och uppfattat krävs det mycket jobb för att locka 15-åringar till en plattform, som inte är Snapchat eller Instagram, vill säga. För att få ungdomarna att självmant klicka in på den eventuellt kommande syv-plattformen krävs sannolikt en tilltalande layout med lättåtkomlig och relevant information. Förutom målgruppen tror jag att avsändaren är oerhört viktig, för att få plattformen välbesökt och trovärdig. Det gäller såklart också att plattformen underhålls regelbundet och uppdateras kontinuerligt.

Waltersson Grönvall, Moderaternas skolpolitiska talesperson, säger till Skolvärlden att det handlar om tillgänglighet och att använda moderna verktyg. Jag är helt med på att det ska användas moderna verktyg, men för att en sådan här satsning ska bli lyckad är jag helt övertygad om att det krävs ett grundligt förarbete innan man publicerar plattformen, för det är ingen idé att implementera teknik bara för teknikens skull. Det måste finnas ett klart och tydligt syfte. På så sätt kan plattformen bli en värdefull resurs som komplement till den fysiska vägledningen.

Det ryktas om att det var yrkesutbildningens år?

Bland annat inom transportbranschen saknas det arbetskraft. Foto: SpaksMedia

Det är ett nytt år och vi börjar på en ny kula. Det har gått ett par månader av vårterminen. Påsken närmar sig med stormsteg. Eleverna har gått på påsklov och korridorerna ekar tomt. Eleverna har kämpat med nationella prov och jag sitter på mitt SYV-rum och funderar på vad 2017 kommer bli för år. Jag tänker framför allt på att 2016 var yrkesutbildningens år. Jag tycker att det tråkigt nog känns som det var ett litet misslyckande från samarbetskonstellationen med regeringen, LO och Svenskt näringsliv, under namnet WorldSkills Sweden, vilka stod bakom satsningen för att göra 2016 till yrkesutbildningens år. Hur många kände till yrkesutbildningens år när 2016 öppnade sina dörrar i januari? Jag, som studie- och yrkesvägledare, kände inte till det. Jag fick höra det ryktesvägen i början av november, med blott två månader kvar av 2016. Det känns ju lite konstigt måste jag säga. Jag frågade givetvis mina kollegor om de kände till det, nästan ingen av de jag frågade kände till det med säkerhet, en del hade hört att det ryktades om det och de som kände till det hade fått reda på det ganska sent under 2016. Förra året vigdes alltså ett helt år till yrkesutbildningen i Sverige och regeringen, LO och Svenskt näringsliv, satsade över 30 miljoner kronor på en rad olika insatser i syfte att stärka de gymnasiala yrkesutbildningarna, men på något sätt har alltså yrkesutbildningens år gått förbi flera studie- och yrkesvägledare. Där i november fick jag en mängd idéer på olika aktiviteter jag kunde genomföra med mina elever i samband med yrkesutbildningens år, men med så kort tid kvar av 2016 beslutade jag mig för lägga idéerna i malpåse då det inte fanns tid att planera och samplanera med lärarna. Snart skulle ju 2017 ta vid och årshjulet skulle starta om från början.

Men om inte så många kände till att det var yrkesutbildningens år kände nog desto fler till Euroskills 2016, yrkes-EM, som arrangerades i Göteborg. Euroskills 2016 var den första internationella yrkestävlingen som Sverige fått äran att arrangera. Uppdragsgivaren är WorldSkills Europe och i tävlingarna, som arrangeras jämna år, deltar runt 500 yrkesverksamma från cirka 27 länder. En annan yrkestävling som genomförs är yrkes-SM, som är Sveriges största satsning för att öka intresset och rekryteringen till moderna yrkesutbildningar inom bygg, design , industri, IT, service- och vård- och tekniksektorn, skriver WorldSkills Sweden på sin hemsida. Det handlar om stora satsningar och yrkesutbildningens år hade en budget på över 30 miljoner kronor, men vad har det egentligen resulterat i? Det ska nämnas att jag tycker att det är ett otroligt arbete som WorldSkills Sweden gör. Att arrangera tävlingar som Yrkes-SM och priser som Årets yrkeslärare är något som bland annat synliggör och stärker landets yrkesutbildningar. Men trots dessa stora arrangemang och den relativt omfattande budgeten, så är resultatet lite nedslående. En uppföljningsmätning kring attityder till yrkesprogram gjord av Ungdomsbarometern visar att förändringarna i attityden till yrkesprogram hos elever i årskurs 9 är förhållandevis små. Ungdomsbarometern drar bland annat följande slutsats: ”Generellt är förändringarna på ett nationellt plan små mellan 2016 och 2017 och faller inom felmarginalen, vilket tyder på att yrkesutbildningens år haft begränsad effekt på attityderna bland elever i åk 9 nationellt.” Några andra siffror från Ungdomsbarometerns undersökning visar att andelen positiva till yrkesprogram har minskat från 61 procent 2016 till 58 procent 2017 samtidigt som antalet negativt inställda ökat från 5 procent 2016 till 11 procent 2017. Det är inte jättestora skillnader, men efter så stora satsningar är det ju lite nedslående att siffrorna är dystrare än året innan. Undersökningen i sin helhet kan du läsa här.

Det är såklart svårt att vända en sjunkande trend över ett år, men ett steg mot att göra yrkesprogrammen mer attraktiva skulle kunna vara att återinföra att eleverna får grundläggande behörighet till högskola och universitet, men att man som elev kan välja att inte läsa de behörighetsgivande kurserna, svenska 2 och 3 samt engelska 6. Det finns många ändar att rycka i och det finns inget rätt eller fel, men hur många kampanjer, med risk för att det ger begränsad effekt, ska man genomföra för att vända en sjunkande trend? Och hur mycket får det kosta?

Att prata med barn om fredagens händelse

”Barn är alltid oskyldiga. Förlåt oss vuxna, vi vet inte vad vi gör…” går det att läsa på baksidan av ett vykort. Den fruktansvärda tragedin som drabbade Stockholm på fredagseftermiddagen har påverkat många. Fyra personer avled till följd av händelsen, varav ett barn och flera personer skadades. På måndag är jag tillbaka på kontoret. De allra flesta barnen har påsklov, men fritids är öppet som vanligt. Jag sitter och funderar på hur man kan bemöta barn som har eventuella tankar och funderingar kring fredagens händelse. Jag har i helgen också fått reda på att bilder på offer för attacken spridits via sociala medier och att många barn sett bilderna. Jag har själv inte sett bilden/bilderna, vilket jag är glad över, men förbereder mig samtidigt på att barn på min skola kan ha sett dem.

Som vuxen kan jag förstå händelsen på ett annat plan än barn, men hur kan man prata om något man själv egentligen inte förstår. För förstår jag egentligen? Jag satsar på kortet att vara inlyssnande, vilket ligger i min natur som studie- och yrkesvägledare, men även att inte överföra min oro. För en viss oro besitter jag, men det får jag prata med mina vuxna kollegor och vänner om. Som avslut på dessa tankar har jag samlat lite länkar till BRIS och SVT/Lilla Aktuellt, som kanske kan vara till användning för alla er som eventuellt ska möta barn på arbetet imorgon.

BRIS: 
https://www.bris.se/om-bris/aktuellt/sa-kan-du-prata-med-barn-om-handelsen-i-centrala-stockholm/

SVT Nyheter har intervjuat Smilla och Sofia, båda 12 år:
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-har-tanker-barn-om-terrordadet

Lilla Aktuellt:
https://www.svtplay.se/klipp/13212547/hemsk-attack-i-stockholm

https://www.svtplay.se/klipp/13212415/syskonen-smilla-och-sofia-la-blommor-vid-platsen?start=auto

https://www.svtplay.se/klipp/13213359/fyra-tips-fran-bris-efter-attacken?start=auto

https://www.svtplay.se/klipp/13206495/handelsen-i-stockholm?start=auto

Inleder nytt projekt för F-3

Ett projekt närmar sig sitt slut. Min CV-workshop har sin sista omgång idag. Efter en succé hos både elever och lärare avslutat jag den här omgången av CV-workshop, det blir sannolikt ett återkommande inslag. Men när ett projekt når sitt slut kan ett annat ta vid och det är precis det som sker nu. Förra veckan smygstartade jag ett nytt projekt. Syftet med projektet är studie- och yrkesvägledning för de lägre åldrarna, årskurs F-3. Inspirationen har jag fått från en förskollärare i min närhet. Idéen väcktes efter samtal och bollande. Den huvudsakliga delen i projektet är korkar från mjölkpaket. Så förra veckan förberedde jag två insamlingsboxar för korkar, som jag placerade ut utanför mitt kontor och i personalrummet. En vanlig dag samlar jag lätt in 3-5 korkar!
 Projektet kan du följa även på Instagram, där uppdateringarna kommer att vara frekventa. 

”Den mest likvärdiga skolan skulle vara den där man talade latin…”

Det är fredag. Äntligen fredag. För hur mycket man än tycker om sitt arbete så är väl alltid helg ändå helg. Den här fredagen åkte jag som vanligt till Årstaberg, men istället för att åka buss 160 till jobbet, så tog jag tvärbanan, alltså en spårvagn i Stockholm, till Stora Essingen. Det är en bra dag. Solen lyser och himlen är blå. Jag jagar Pokémon som få. Var bara tvungen att få till ett litet rim där, men helt ärligt. Ja, jag fångar fortfarande de små färgglada monstren. Kidsen på jobbet säger att det är helt ute att jaga Pokémons och de kanske har rätt, men jag har hört från en kollega att hennes rektor också jagar monster. Jag lever på det.
Hur som helst. Idag är det inte en vanlig arbetsdag. Idag är det seminarium som arrangeras av Sveriges vägledarförening (SVF). Temat för dagen var ojämlik vägledning. Väl på plats på Essinge konferenscenter hälsade jag på lite kollegor, för vid den här typen av SYV-arrangemang är det garanterat att man träffar på kollegor. Dagens första talare var Ulf P. Lundgren, som hos mig är välkänd eftersom han är författare till en av de största böckerna som ingick i SYV-utbildningen. Sedan följde en kort presentation av dagens panel, som efter lunch skulle debattera.

Den mest likvärdiga skolan skulle vara en skola där man talade latin, för det är ingen som talar hemma, menar Ulf P. Lundgren, vilket fick både åhörare och panel att dra på smilbanden och fyra av ett gott skratt. Pandeldebatten löpte vidare med många intressanta inslag.  Under paneldebatten kom frågan om yrkesutbildningens år upp, men just yrkesutbildningens år kommer jag tillägna ett helt eget blogginlägg. Men fredagens diskussion behandlade bland annat att vuxenutbildningen behöver byggas ut för att komplettera gymnasieskolans yrkesprogram, men även att studievägledning skulle behövas i större utsträckning redan i mellanstadiet.

”Grundskolan ska revolutionera världen, men vad har yrkesbranscherna för skyldigheter?” Spot on. Det var nog en av dagens bästa frågor från åhörarsidan. Mikaela från Skolverket menar att man behöver stärka arenorna för att kunna koppla samverkan mellan skola och arbetsliv på ett bättre sätt.

En annan intressant fråga som lyftes var ett tak på antalet elever per studie- och yrkesvägledare och att schemalägga SYV i grundskolan, för att säkerställa elevernas rättighet till studie- och yrkesvägledning. På många skolor i dagsläget är en kvalitativ studie- och yrkesvägledning beroende av studie- och yrkesvägledaren som person, men vad händer om den engagerade studie- och yrkesvägledaren slutar? Vad händer med studie- och yrkesvägledningen på skolan och vad händer med kvalitén?

Många intressanta frågor lyftes och det blev tydligt att sådana här sammankomster är oerhört viktiga för att få ventilera tankar och åsikter.

Yrkesutbildningar är inte andra klassens utbildningar

Då har Golvbranschen gett sig in i fighten och i en debattartikel passar Golvbranschens VD, Johan Aspelin, på att passa en känga till studie- och yrkesvägledare, liksom Byggnads förbundsordförande, Johan Lindholm, gjorde för inte allt för länge sedan i en debattartikel i Metro.

Jag förstår att även golvbranschen kan ha svårt med rekryteringen. Men det är, som jag ser det, inte en anledning att slå ifrån sig sina bekymmer och beskylla en annan yrkesgrupp. För nästan exakt två veckor sedan träffade jag representanter från byggbranschen för en givande diskussion om vad branschen behöver av studie- och yrkesvägledare och vad studie- och yrkesvägledare behöver av branschen. Jag träffar gärna representanter från golvbranschen också, gärna dig personligen Johan Aspelin. Det måste vara mycket bättre att diskutera saken, för jag kan tycka att det är lite löjligt att yrkesbransch efter yrkesbransch ska missförstå studie- och yrkesvägledarens uppdrag.

Du skriver: ”Det håller inte att lärare och studie­vägledare presenterar yrkesutbildningar som ­andra klassens utbildningar”. Yrkesutbildningar är inte andra klassens utbildningar och ska således inte heller presenteras som detta, men jag tycker påståendet låter konstigt. Presentera gärna fakta som kan styrka ett sådant påstående, att studie- och yrkesvägledare presenterar yrkesutbildningar som andra klassens utbildning. Jag personligen resonerar inte om yrkesutbildningar som andra klassens utbildning och jag kan garantera dig att jag som studie- och yrkesvägledare verkligen inte gör det. Det som inte håller, enligt mig, är när en yrkesbransch skuldbelägger en annan. För yrkesutbildningar är inte andra klassens utbildning. Vad gör Golvbranschen för att lyfta sin yrkesbransch? Sluta skuldbelägga en hel yrkeskår. Ring mig gärna, så kan vi boka ett möte. Jag samtalar gärna och självklart bjuder jag bjuder på kaffe och kaka.

Givande samtal med byggbranschen


Efter en förmiddag på kontoret i administrationens tecken, det vill säga fixa i mina pärmar, städa skrivbordet och svara på mejl och ringa ett och annat samtal, tog jag tunnelbanan mot Östermalm. Efter en kort promenad klev jag in på Näringslivets hus. Efter en snabb visit hos vakten blev jag tilldelad en besöksbricka och kunde ta hissen upp till andra våningen. Efter debatten med Byggnads ordförande, vilket jag fått oerhört mycket god respons för, var det dags att faktiskt ta steget längre och träffa representanter från byggbranschen för att diskutera hur ett framtida samarbete kunde se ut. På plats vid dagens möte fanns representanter från Byggnadsindustrins yrkesnämnd, Byggnads, Sveriges byggindustrier och Maskinentreprenörerna. En eftermiddag med många bra utbyten. Det är bra att få höra branschens tankar och åsikter och det är bra för byggbranschen att få höra vad vi studie- och yrkesvägledare tycker och tänker. Vi var ett gäng studievägledare på plats och tillsammans hade vi många givande diskussioner med branschen. Idag var förhoppningsvis starten på ett nytt givande samarbete. Redan i förskoleklass börjar barn begränsa sig vad gäller framtida yrkesdrömmar. Det fick representanterna från byggbranschen veta idag. De var intresserade och verkade förstå och inse vikten av tidig studie- och yrkesvägledning. Redan från förskoleklass. Ju tydligare vikten av tidig studie- och yrkesvägledning blir, desto bättre. Idag sattes en boll i rullning.

Att våga sparka sig ut och lita på personen där nere

I torsdags var det aktivitetsdag för hela skolan. Hela årskurs 7 åkte till Romme och övriga skolan genomförde olika aktiviteter, allt ifrån simning till klättring. Jag klättrade. Senast jag klättrade var för drygt tio år sedan så blev ruggigt glad när jag blev flyttad från skridskor till klättring. 10.30 åkte jag, en lärare och ett gäng glada kids till Klättercentret vid Telefonplan. Vi testade att klättra på olika väggar och vi fick testa på bouldering. Ruskigt kul att få klättra lite igen. Upp är inga problem, det är ner som är tufft, i alla fall för mig. Att våga trycka sig ut från väggen och lita på personen där nere. Lita på att man blivit säkrad korrekt. Att knopen håller. Att personen på marken orkar hålla emot. Allt det där fungerade ju utmärkt. Bara man överkommer tröskeln. Den att våga kasta sig ut. Ska inte sticka under stol med att jag faktiskt tänkte tanken att jag kunde falla till marken, från säkert 30 meter. Några sekunder senare landade jag med båda fötterna på gummimattan. Och minuterna senare var jag på väg upp igen. Trevande med fingrarna efter nästa bra grepp. 
Att klättra och bonda med eleverna är en del av vardagen som studie- och yrkesvägledare. Istället för att ha en administrativ dag på kontoret är det väl superbra att passa på att bygga relationer med kidsen!