Smygstartar läsåret med Walter

Det är måndag morgon. Solen lyser som den gjort de senaste månaderna. Vilket fantastiskt sommarväder vi har haft i Sverige, men nu är jag alltså tillbaka på kontoret för ett nytt spännande läsår! Walter är också tillbaka från sin semester i Söderhavet. Jag börjar dagen med att sitta ner och prata en stund med biträdande rektorn. Sedan blir det en tur till personalrummet för den nödvändiga förmiddagskoppen med kaffe innan jag betar av mejlens inkorg. Walter sippar på sitt glas med havsvatten innan vi gemensamt tar tag i presentationen om studie- och yrkesvägledning som hela skolans ansvar. Presentationen ska revideras så den är redo att presenteras för pedagoger och skolledare så snart som möjligt…typ helst nästa vecka. Vi jobbar undan presentationen och timmarna går. Vet du hur lång tid det tar att göra en bra presentation? Inte? Då tycker jag du ska ge dig på att göra en! Det tar typ forever! Vi fyller på med kaffe och havsvatten. Vi jobbar vidare. Vi sträcker på ben och tassar. Snart är presentationen klar och nästa arbetsuppgift väntar runt hörnet.

Det är skönt att vara tillbaka från semestern. Att börja få tillbaka rutiner, att arbeta. Nästa vecka är all personal tillbaka. Jag och Walter njuter lite av stillheten, men ser ändå fram emot att få träffa alla kollegor igen! Snart packar vi ihop för dagen och förbereder oss på ytterligare en dag i SYV-verkstaden imorgon!

Annonser

Låt oss diskutera kvalité i studie- och yrkesvägledning, små tjänster och välmående

Låt oss diskutera kvalité i studie- och yrkesvägledning, orimligt stor arbetsbelastning och välmående. Enligt skollagen har alla elever i alla skolformer, utom förskolan och förskoleklassen, rätt till studie- och yrkesvägledning. Vidare står det att studie- och yrkesvägledningen ska utgå från elevernas behov. Hur detta sedan tolkas och konkretiseras är upp till varje huvudman. Resultatet? En studie- och yrkesvägledning av svajande kvalité och på många håll inte likvärdig över huvudtaget. När jag skrollar runt bland jobbannonser så möts jag, inte sällan, av tjänster på 40% eller där i krokarna. Jag vet att flera skolor i Stockholmsområdet har tjänster på 10% och för inte så länge sedan såg jag en annons från en skola med nästan 1000 elever i södra Stockholm som sökte en vägledare på 50%. Dessa små tjänster innebär en helt horribel arbetsbelastning för studie- och yrkesvägledare. Jag har kollegor med ständig huvudvärk, som är stressade till tusen, kollegor som blir utmattade, ja utbrända. De jobbar så de springer ända in i kaklet och blir sjukskrivna. Är det värt det? Sjukskrivningarna i Sverige har sedan 2010 ökat kraftigt och detta kostar samhället flera miljarder kronor årligen, visar en rapport från Vision. Har vi råd med att inte ta hand om personalen? Studie- och yrkesvägledare är också bara människor, vi är inga robotar. Vi kan utföra mycket, men vi kan inte trolla med knäna. Dessutom finns det oftast bara en av oss på arbetsplatsen.

I olika SYV-forum på Internet läggs det upp jobbannonser med helt oacceptabla premisser. Upplägg som jag bara häpnar över. Jag vill vara tydlig från början med att jag vet att det finns individer som varken kan eller vill arbeta heltid och att mindre tjänster är det bästa alternativet utifrån individens situation. Det har jag stor respekt för. Syftet med det här inlägget är snarare att belysa de orimliga arbetsförhållanden som råder för många studie- och yrkesvägledare i vårt land. Där spelar små tjänster en huvudroll. Små tjänster där man förväntas göra lika mycket som på stora tjänster. Jag vill med det här inlägget visa på att det finns huvudmän och även skolledare runt om i landet som inte tar ansvar för studie- och yrkesvägledningen och som kanske inte ens vet vad uppdraget studie- och yrkesvägledning innebär i praktiken. I längden drabbar det eleverna. Det drabbar alltid eleverna. Jag skulle nästan vilja säga att dessa huvudmän och skolledare inte tar ansvar för sina elever. För det handlar faktiskt om att ta ansvar för att tillgodose elevernas rätt till studie- och yrkesvägledning, så eleverna kan göra väl grundade val av framtida studier och yrkesinriktning som inte begränsas av kön, social eller kulturell bakgrund. Det handlar inte minst även om att värna om den anställde studie- och yrkesvägledarens välmående. För ingen vill arbeta med orimligt hög arbetsbelastning. Därför måste man se över små tjänster och prioritera, justera och anpassa arbetsuppgifterna så att arbetsbelastningen blir rimlig.

Utbildningsutskottet har nyligen genomfört en uppföljning som visar att arbetet med studie- och yrkesvägledningen är bristfällig på många skolor. Detta presenteras i en ny rapport. I en enkät från utskottet, som skickades till rektorer i grund- och gymnasieskolan framkommer det att det finns brister i såväl statens som skolornas styrning av studie- och yrkesvägledningen. Uppföljningen som utskottet gjort visar på att elevernas behov av studie- och yrkesvägledning ökat, bland annat till följd av valalternativen när det kommer till studier och yrken har blivit fler. Uppföljningen visar också på att kunskaperna om skolans vägledningsuppdrag varierar och i många fall är dessa kunskaper begränsade hos huvudmän och rektorer.

Samtidigt som jag läser om vad uppföljningen kommit fram till sitter jag med flera jobbannonser framför mig som erbjuder allt ifrån 20% till 60% stora tjänster, inte för att jag söker nytt jobb, utan för att jag är förundrad över hur stor arbetsbelastning författarna bakom annonserna tror att en studie- och yrkesvägledare klarar av. En annons erbjuder en tjänst på 40% fördelat på två skolor. Den sökande förväntas ha hand om nästan 900 elever i högstadiet. Nästan 900 elever får alltså möjligheten att träffa sin vägledare endast en dag i veckan. Jag skulle säga att det är näst intill omöjligt, om inte helt omöjligt, att bedriva en kvalitativ studie- och yrkesvägledning med en så stor mängd elever på endast en dag i veckan, i enlighet med de riktlinjer som ges i bland annat Lgr11, allmänna råd från Skolverket samt kvalitetsrapporten (2013) från Skolinspektionen. Den jobbannonsen jag läser gör sällskap med flera andra jobbannonser där man söker studie- och yrkesvägledare till små tjänster, med orimligt hög arbetsbelastning.

Vägledning bedrivs i stora drag på två sätt, vägledning i snäv bemärkelse och vägledning i bred bemärkelse. Den snäva vägledningen är kanske den de flesta förknippar med studie- och yrkesvägledare. Det är bland annat individuella samtal, föräldrainformation och att göra studiebesök med elever. Det skulle man möjligtvis hinna med på en liten tjänst, men så kommer den minst lika viktiga delen av en studie- och yrkesvägledares uppdrag, den breda studie- och yrkesvägledningen. Den kan till exempel handla om att arbeta mot skolans pedagoger när det kommer till studie- och yrkesvägledning som hela skolans ansvar, arbeta med PRAO tillsammans med berörd personal, delta i elevhälsoteamets arbete på skolan, delta i olika projekt och utveckla kontakter med arbetslivet. Skolverket har skapat en publikation med goda exempel på den breda vägledningen, som heter Studie- och yrkesvägledning som hela skolans ansvar. Publikationen är väl värd att läsa, både för inspiration och för att kunna skapa sig en uppfattning om den breda studie- och yrkesvägledningen.

Att hinna med den breda studie- och yrkesvägledningen på en eller några dagar i veckan är helt ärligt orimligt. Jag tror jag får medhåll från de allra flesta av mina kollegor. Det kan såklart finnas legitima skäl för skolor och huvudmän att bara ha en studie- och yrkesvägledare på deltid, men jag läser allt för ofta annonser där arbetsbelastningen är helt orimlig i förhållande till storleken på tjänsten. När det kommer till små tjänster behöver man vara tydlig med arbetsuppgifterna och dessa måste justeras och anpassas till en rimlig nivå i relation till tjänsten. Men man behöver också som huvudman och skolledare utforma tjänsten så den är rimlig i förhållande till antalet elever och anpassad utifrån elevunderlaget.

Det talas ofta om hur viktigt det är med studie- och yrkesvägledning och att vägledningen behöver stärkas, men om man inte satsar på vägledning och studie- och yrkesvägledare så kommer inte vägledningen att stärkas. Bristen på satsningar visar tyvärr på att man trots allt inte tycker att studie- och yrkesvägledningen är så viktig. Ett tag trodde jag att vi gick mot fler och fler heltidstjänster för studie- och yrkesvägledare, men tydligen inte.

Den stora frågan är hur vi kan arbeta för att minska stress hos kollegor och främja välmående? Kanske är det dags för oss vägledare att helt enkelt sluta acceptera små tjänster, ställa högre krav på arbetsgivare och vara tydligare med vad uppdraget som studie- och yrkesvägledare innefattar?

Installatörsföretagen är med på tåget. Är du?

Solen lyser. Det har den gjort i flera veckor nu. Högsommarvärme och jag sitter på en blå buss på väg till Skanstull. Idag har jag nämligen bokat ett möte med Amanda, vid avdelningen utbildning och kompetens på Installatörsföretagen. Dagens möte handlade om studie- och yrkesvägledning och yrkesbranschen, vad studie- och yrkesvägledare behöver för information och hjälp av branschen och hur vi kan hjälpa branschen. Ett utbyte av tjänster helt enkelt. Mötet är resultatet av initiativ från såväl mig i egenskap av studie- och yrkesvägledare och Installatörsföretagen. Det hela började en dag i april, närmare bestämt lördagen 21 april, då Installatörsföretagens VD, Ola Månsson, skrev ett debattartikel på Aftonbladet Debatt. I debattartikeln, som framför allt riktar sig till Alliansen som lagt fram ett utbildningspolitiskt förslag den 10 april där man bland annat lyfte fram en tvåårig yrkesskola för obehöriga till gymnasiet, något Månsson opponerade sig mot. I debattartikeln smög det sig in en liten känga, som inte kan tolkas annat än riktad mot studie- och yrkesvägledare, nämligen följande: ”Unga berättar för oss om studie- och yrkesvägledare som slentrianmässigt råder studietrötta elever att söka sig till yrkesprogrammen samtidigt som vi hör exempel på de som avråder ambitiösa elever från att gå dessa utbildningar.”  Kanske lite olyckligt då debattartikeln i grunden riktade sig mot Alliansens utbildningspolitiska förslag. Hur som helst, jag och många vägledare med mig reagerade på meningen. Jag gav svar på tal och skrev till Installatörsföretagen och efter en kortare Twitter-konversation. Den konversationen ledde mig till Amanda och vi bokade snabbt in ett möte för att diskutera vidare.

Dagens möte hade absolut inte fokus på debattartikeln, även om vi avhandlade den lite kort. Vårt huvudsakliga fokus låg istället på hur samarbetet mellan studie- och yrkesvägledningen i grundskolan och Installatörsföretagen kan utvecklas. Vi förde många bra diskussioner kring detta ämne. Dagens möte var verkligen främjande och kommer bidra till en positiv utveckling av grundskolans studie- och yrkesvägledning och Installatörsföretagens arbete mot skolor och studie- och yrkesvägledare.

Idag diskuterade vi kring följande punkter:

  • Riktade informationsinsatser mot SYV och elever samt informationsmaterial
  • Studiebesök på arbetsplatser och yrkesbesök på skolor
  • Studiebesök för studie- och yrkesvägledare
  • PRAO – Praktisk arbetslivsorientering

Dagens möte var startskottet på ett gott och fruktbart samarbete. Jag är otroligt glad över att Amanda och Installatörsföretagen reagerade så snabbt och att vi tillsammans fick till det här mötet. I höst kör vi såklart ett uppföljningsmöte för att hålla kvar den goda utvecklingen och samarbetet mellan SYV och yrkesbranschen! Installatörsföretagen är med på SYV-tåget. Är du?

Nackmassage och jobbsnack med sköldpaddan Walter

Kommer gående på skolgården när två elever i förskoleklass kommer springande. ”Heeej SYVen…eh…var har du din lilla sköldpadda?!”

Walter som hört de två barnen börjar stöka runt i väskan och snart tittar de små bekymmerslösa ögonen upp ur väskan. Barnen utbrister i något jag tolkar som ett glädjetjut. Snart blir Walter väl omhändertagen, får nackmassage och barnen frågar Walter om han har hittat något jobb ännu. Om han blev brandman eller advokat. För senast de träffade Walter hade han ju smitit från sitt hem i djurbutiken för att leta efter jobb! Barnen börjar prata framtid och berättar för Walter vad de vill bli när de blir stora. Nu snackar vi SYV där SYV ska börja. Senast. Gärna tidigare.

Vägledning bör börja allra senast i förskoleklass. Här bör barnen få träffa en studie- och yrkesvägledare, ställa alla de nyfikna frågor de har och få bekanta sig med ett, för många av dem, ett helt nytt yrke. En yrkesverksam de i den bästa av världar kommer få träffa regelbundet under hela sin skolgång. För vägledning gör föga nytta med punktinsatser. Och ska man lyssna på senaste rön så börjar barn begränsa sig redan vid sex års ålder. Amerikanska forskare har i en ny studiekunnat presentera att flickor vid sex års ålder börjar associera smarthet med män, snarare än kvinnor. Vid sex års ålder riskerar alltså stereotyper att påverka flickors val i livet.

Att vägledning ska börja tidigt är inget påhitt från den enskilda vägledaren. Skolinspektionen trycker på kontinuerlig vägledning, i sin granskning av studie- och yrkesvägledning i grundskolan från 2013, Skolverket lyfter ständigt fram studie- och yrkesvägledning som hela skolans ansvar och något som ska genomsyra hela verksamheten från tidig ålder. Linda Gottfredson, professor i pedagogisk psykologi vid University of Delaware, har skrivit en teori där hon menar att barn redan vid 3-5 års ålder blir medvetna om vuxenroller i världen, så redan i förskolan är det rimligt att arbetet med studie- och yrkesvägledning påbörjas av förskollärarna och barnskötarna, i samverkan med en studie- och yrkesvägledare. Gottfredson teori pekar också på att barn i 6-8 års ålder börjar bli medvetna om arbetsroller och de börjar tilldela de olika rollerna kön. Här är det såklart oerhört viktigt att man börjar prata genus kopplat till arbetslivet med barnen i förskoleklass. Här kan man göra skillnad. Här börjar resan mot en ökad valkompetens. Här börjar resan mot framtiden. Och jag har äran att få vara en del av den. Jag och Walter. Sköldpaddan Walter. Han är helt klart en av mina bästa kollegor och mitt i särklass bästa arbetsverktyg för studie- och yrkesvägledning i de yngre åldrarna! Rekommenderar starkt! Inte just en sköldpadda som heter Walter, för han är min, men vad sägs om en giraff som heter Bosse?

Föreläsning för kollegor på Åland

Fredag morgon. Solen lyser utanför fönstret och det ser ut att bli en riktigt fin dag. Jag äter frukost på Hotell Cikada. Älskar hotellfrukostar. Då kan jag äta massor. Frukt, yoghurt, bacon, ägg, juice och mackor. Strax efter 07.30 traskade jag iväg längs allén mot Självstyrelsegården och Ålands Landskapsregering. Dagens arbetsplats. Väl på plats installerade jag mig i konferensrummet, med utsikt över vattnet. Dagens föreläsning och workshop syftade till att utveckla kunskaperna om differentierade tjänster i studie- och yrkesvägledning med fokus på informations- och kommunikationsteknik. Alla föreläsningar utformas på olika sätt, idag bestämde jag mig för att föreläsa med deltagarna och inte för deltagarna. Det vill säga att jag bjöd in deltagarna mer än vanligt. Tillsammans gjorde vi flera olika övningar för att få igång ett aktivt diskussionsklimat. Ett sammanhang av inkludering och delaktighet. Deltagarna fick börja med att göra en självskattning av sina kunskaper inom IKT, innan vi gick vidare och provade på digitala verktyg.

Det är alltid svårt att bedöma på vilken nivå man ska lägga sina föreläsningar och workshops, eftersom förkunskaperna inom digitala verktyg ofta skiljer sig markant mellan deltagarna, så även denna gång, men det kändes som jag fick till det på en bra mellannivå. Dagen bjöd på spännande och entusiastiska diskussioner om både differentierade tjänster, digitalisering och vägledning på Åland. Deltagarna fick chansen att prova på att använda olika digitala verktyg som syftar till att underlätta och effektivisera vägledningsarbetet, men också göra vägledning mer spännande och roligt. Vi provade på att både göra och spela quiz, diskutera och så berörda vi också det lite tyngre, men ack så viktiga momentet kring nätkränkningar och nätmobbning samt hur man kan förebygga detta samt arbeta främjande för en trygg och säker Internetmiljö.

Dagen avslutades med en digital utvärdering och utifrån den så kan jag dra slutsatsen att dagens arbete på Självstyrelsegården var lyckat. Nu tar jag ett par dagars semester i Mariehamn innan jag beger mig tillbaka till vardagen i Stockholm. Jag tackar Ålands Landskapsregering för förtroendet att få fortbilda landets studiehandledare och utveckla Ålands arbete med studie- och yrkesvägledning med fokus på implementeringen av digitala verktyg.

Vi måste ta oss tid och hjälpa framtida kollegor

April har precis börjat. Sommaren närmar sig med stormsteg och snart börjar omvalet till gymnasiet. Det är även dags för studenterna på studie- och yrkesvägledarutbildningen att skriva sina examensarbeten, det absolut sista momentet innan de blir behöriga studie- och yrkesvägledare, mina framtida kollegor. Dina framtida kollegor. Det har trillat in flera mejl där studenterna frågar om jag kan ställa upp på intervjuer till deras examensarbeten. Jag minns tillbaka till våren 2016. Då jag själv var i startgroparna för mitt eget examensarbete. För mig och min uppsatspartner Nadja var det ganska lätt att få tag på respondenter, men det krävdes självklart en del arbete. Så för mig är det en självklarhet att ställa upp om jag har möjlighet. Jag kan enkelt avvara 30-40 minuter till en intervju. Det handlar inte om någon större uppoffring, det tar inte särskilt mycket av min annars ganska dyrbara tid, det krävs inga större förberedelser, så varför inte? Personligen tycker jag det är kul att bli intervjuad och veta att jag hjälper till. Jag för chans att prata vägledning, i massor!

Snart trillar det in fler mejl. Jag avläser en frustration och uppgivenhet. Studenter som har sökt och sökt, mejlat och ringt till vägledare, mängder av vägledare, men bara fått nej. Många vägledare har en hektisk och hårt belastad arbetssituation, inte minst under våren. Så även jag. Sannolikt är vi stundvis lika stressade som dessa studenter känner sig just i detta nu, men stanna upp en kort stund. Ta en paus från det du gör. Gå till personalrummet och hämta en kaffe. Här skulle det väl passa bra med en kort paus på 30-40 minuter. Ungefär så lång tid en intervju från en student på SYV-utbildningen tar. Ta chansen att få prata SYV-tankar med någon som är otroligt nyfiken. Svara på lite frågor och berätta hur fantastiskt du tycker att ditt jobb är för din blivande kollega. För det är just det dem är. Studenterna. De är våra blivande kollegor, så vi yrkesverksamma har rimligtvis ett ganska stort intresse i att prata med dessa studenter. Det handlar ju trots allt om att få fler behöriga kollegor i yrket, vilket vi verkligen behöver. Så ta en paus, hämta en kaffe, ta dig tid att svara på några frågor och prata vägledning.

PRAO ger tidiga och ovärderliga arbetslivserfarenheter

Det är måndag morgon. Det är fortfarande ganska kyligt ute, vilket kanske inte är så konstigt i februari. Jag står tillsammans med två andra killar från skolan. Snart blir vi insläppta genom en sidodörr. Bakom stora garageportar står bilarna redo. Vi blir presenterade för vår handledare. Snart blir vi visade till ett klädförråd. Vi väljer ut ett passande larmställ. Eller ja, i alla fall jackorna till ett larmställ. En svag doft av rök letar sig in i min näsa. Jackan är några storlekar för stor, men den sitter ändå ganska bra. Den här veckan för jag testa på det många drömmer om som barn och även vuxna. Vi går ut i vagnhallen. Där står de röda bilarna på rad. På ryggen framför mig står det ”Räddningstjänsten” på min egen rygg står det ”Brandkåren Attunda”. Det är första dagen på min första PRAO-period. Det är allra första gången jag kommer i närkontakt med arbetslivet. Veckan hos Brandkåren Attunda gav mig oerhört många erfarenheter. Erfarenheter jag knappast hade kunnat anskaffa mig genom studiebesök eller yrkesbesök på skolan. PRAO går inte att ersätta. Det är något speciellt och jag är positiv till att riksdagen klubbat igenom lagändringen, som medför att PRAO åter blir ett obligatorisk inslag i grundskolan.

Förra året gav min rektor mig i uppgift att undersöka om det var möjligt att återinföra PRAO som en del av skolans verksamhet. Detta var innan regeringen annonserade om ett nytt förslag om att göra PRAO obligatorisk igen. Hur som helst var det ett uppdrag jag gladeligen högg tänderna i, för jag minns själv mina två PRAO-perioder väldigt tydligt. De gav mig tidiga och ovärderliga arbetslivserfarenheter. Något jag blev fast besluten att erbjuda även mina elever. Men arbetet med PRAO kräver mycket. Det ska administreras, hittas PRAO-platser, samverkas med näringslivet och lärarlaget. För att PRAO ska bli en värdefull verksamhet behöver alla involveras. Jag började undersöka möjligheterna och vilka resurser vi hade på skolan och i närsamhället. Jag kartlade närområdet, hur många näringsidkare finns det i området, vilka är lämpliga PRAO-platser och vilka är det inte? Hur ser variationen av arbetsgivare och branscher ut? Ganska snabbt kom jag fram till att det fanns bra underlag för att återinföra PRAO på skolan. Redan från början var jag tydlig med att det inte var ett lass jag varken kan eller tänker dra själv. Inga konstigheter.

Jag skrev ihop ett brev till näringsidkarna i närområdet. Jag gick runt och träffade representanter på potentiella PRAO-platser. På bara en runda i närsamhället fick jag 17 positiva svar. Inte nödvändigtvis en garanterad PRAO-plats, men inte heller en stängd dörr. Jag fick även tre svar där arbetsgivarna avböjde att bli PRAO-plats.

Så under hösten gick vi ut till vårdnadshavare och elever att hela årskurs 8 ska genomföra PRAO under vårterminen. Och med det så var bollen i rullning. Eleverna började söka efter arbetsplatser. PRAO-lappar trillade in. Eleverna hittade alla möjliga arbetsplatser. Försvarsmakten, advokatfirma, Scania, butiker av olika slag, skolor och förskolor, bara för att nämna några av arbetsplatserna.

Så var det dags. Förra måndagen gick mina härliga åttor ut på PRAO. För många är det deras absolut första kontakt med arbetslivet. PRAO ger dem ovärderliga erfarenheter och förhoppningsvis en positiv upplevelse de sent kommer att glömma.

Allt det här snacket om för- och nackdelar och farhågor inför den kommande obligatoriska PRAOn, som nu är beslutat, är en helt annan grej som jag tänker tillägna ett inlägg längre fram i tiden. Låt mig nu bara njuta av att ha fått ut alla mina åttor på PRAO och att alla, hitintills vid PRAO-platsbesöken, visat stor nöjdhet med både PRAO som verksamhet, sin arbetsplats och sin första introduktion till yrkeslivet.

Sista föreläsningen på studie- och yrkesvägledarprogrammet

17 mars 2016. Det är dags för föreläsning igen, men idag är det sista gången jag sätter mig i den stora hörsalen tillsammans med mina underbara kursare. Vi sitter i södra husen, jag har smugit in en kopp kaffe. Egentligen är det förbjudet med mat och dryck i hörsalarna, men utan kaffe stannar min hjärnverksamhet. Så är det bara. Så många minnen, så många upplevelser, så många saker jag och bästa klassen, SYV13, varit med om tillsammans.

Dagen till ära sitter jag på middag hos min gamla kursare och nuvarande kollega och nära vän, Daniel. Med oss är också vår kollega och vän Pauline, som gick utbildningen tillsammans med oss. Vi är trion som gjorde flesta grupparbetena tillsammans. Vi är trion som fick arbeta i trio även när det var pararbete. Vi är järntrion. Det är mycket som har hänt sedan examen 2016 och att träffas såhär över en middag och återuppleva minnen och snacka om allt och inget är verkligen härligt.

Vilken tur jag har som fått äran att träffa, studera och arbeta med de här supermänniskorna! På bilden, jag och Daniel, bakom kameran, Pauline. Fotot taget efter sista föreläsningen på jakt efter intervjumaterial till examensarbetet.

Årsmöte och seminarium med Sveriges Vägledarförening

Det är fredagseftermiddag. Jag vet inte vad ni gör på en fredagseftermiddag, men jag sitter i alla fall på Essinge Konferenscenter och lyssnar till seminarium och årsmöte för Sveriges Vägledarförening. Spännande tankar om hur studie- och yrkesvägledningen kan utvecklas. Kul att även få träffa kollegor, för det behövs, när man är så ensam i sin yrkesroll. Det kollegiala är superviktigt för att professionen ska utvecklas och gå framåt.

Under eftermiddagen fick jag och kollegorna lyssna till en paneldebatt där Ida Drougge (M), Kristina Lovén Seldén TCO-utredare, Marie Hélène Ahnborg, särskild utredare för utredningen en utvecklad studie- och yrkesvägledning, Elof Hansjons (S), ordförande i utbildningsnämnden i Södertälje och Lotten Johansson, studie- och yrkesvägledare i Södertälje, diskuterade studie- och yrkesvägledning ur olika synvinklar.

Bland annat diskuterades vikten av en tydlig ansvarsfördelning, huvudmannaskap och samverkan mellan yrkesgrupper. Lotten Johansson var bland de första talande och menar att det är avgörande att skolledarna förstår SYV-uppdraget och ger mandat till studie- och yrkesvägledarna samt ställer krav på lärarna att genomföra studie- och yrkesvägledning i undervisningen. Elof Hansjons fortsatte med att betona vikten av ett engagemang i SYV-frågorna från skolledningen  och att det måste finnas en stödstruktur för att få elever att fokusera på framtiden och vad som händer efter skolan. Han tryckte även på vikten av att kunna säkerställa att så många elever som möjligt hålls kvar i det ordinarie utbildningssystemet och att det är värdefullt med insatser för att förhindra avhopp från studier. Även Ida Drougge betonade ansvarsfördelning och tydlighet. Hon menade också på att det måste bli en tydligare statlig styrning över den studie- och yrkesvägledande verksamheten. Staten är ansvarig för SYV-utbildningen, rektorsutbildningen och lärarutbildningen och hon menar på att det behövs ett närmare samarbete mellan de tre utbildningarna. Redan på rektorsprogrammet måste studie- och yrkesvägledningen lyftas, säger Ida Drougge. Hon avslutar med att ingen studie- och yrkesvägledare ska behöva be om tid för att få träffa sina elever.

Något man var rungande överens om var att studie- och yrkesvägledning måste börja tidigt i åldrarna. Det var ett område flera ville se stora satsningar inom.
– Jag tror vi behöver satsa på grundskolan. Vi har sett i Södertälje när vi gjort förbättringar i grundskolan, så ser vi förbättringar för vidare utbildning. Vi måste jobba med basen först, säger Lotten Johansson.
Elof Hansjons fortsatte på samma spår och menade att man måste börja i grundskolan. Han uppgav också att arbetet fortfarande ligger långt ifrån samverkan på alla nivåer när det gäller skolan–arbetslivet.
– Man måste börja tidigt, såklart. Man måste ha en beredskap för en föränderlig arbetsmarknad. Man måste se det som ett kompetenspussel där vägledningen är viktig, säger TCO-utredaren Kristina Lovén Seldén.

Under eftermiddagen lyftes också IKT och digitala verktyg. Här nämndes bland annat Danmark och deras E-vejledning, som ett exempel. Lotten Johansson menar på att det digitala absolut är något man bör titta på, som en differentierad tjänst. Hon lyfter också att forskning visar på att många olika insatser är det som ger bäst effekt. Samtidigt är hon tydlig med att det digitala inte kan ersätta en fysisk vägledare. Men vem är det egentligen som sätter kontexten kring det vägledande samtalet? Är det vägledaren som ska bestämma tid och rum? Mia Lindberg, som arbetar mycket med differentierade vägledningstjänster och bland annat har varit en av de som hållit i Skolverkets fortbildningsinsats SYV i en ny tid, sa under eftermiddagen att digitala verktyg är viktigt och att man måste möta upp nya metoder och nya tekniker så att man kan nå vägledningssökande utifrån deras egna förutsättningar.

Eftermiddagens kombinerade seminarium och årsmöte väckte helt klart många tankar och åsikter. Det märks tydligt hur viktigt det är för oss vägledare att få träffa andra vägledare för att kunna prata just vägledning. För då och då måste vi få ventilera våra tankar med andra i professionen.

Under eftermiddagen kopplade jag upp mobila kontoret. Kollegan Lotta Lindström passade på att dokumentera. Tack Lotta!

Sköldpaddan Walter på äventyr

Förra veckan hälsade jag på hos förskoleklass. Med mig hade jag min kompis, Walter, en grön liten sköldpadda med stora ögon och spräckligt skal. Vi inledde passet med att prata om vad studie- och yrkesvägledare är för en yrkesroll och vad jag gör på skolan. Barnen fick veta att jag tidigare arbetat med tre olika yrken och att man alltså inte behöver arbeta med samma yrke hela livet. Vi kom in på att prata om en mängd yrken. Bland annat journalist, brevbärare, brandman och lastbilschaufför. Vi spånade också kring hur många olika yrken det finns på skolan.

Sköldpaddan Walter låg hela tiden snällt på ett bord och iakttog de duktiga barnen. Snart fick alla veta att Walter lämnat sitt hem i djurbutiken på Södermalm för att vandra längs Timmermansgatan, ta en liten tur i Tantolunden där Walter hälsade på sina kompisar, innan han begav sig vidare längs Ringvägen, över Skanstullsbron och bort mot Årstaskolan. Walters färd till Årstaskolan tog över en dag! “Wow, så lång tid!?” frågade sig barnen. Ja, så lång tid, Walters tassar är inte så stora. Vi pratade om hur Walter tagit sig till Årstaskolan, några hade tankarna om att Walter kanske simmat över Årstaviken, så var inte fallet.

Barnen fick veta att Walter var på jakt efter jobb och att Walter kommit just till Årstaskolan för att be barnen om hjälp. Walter kände inte till så många jobb, men trodde att barnen gjorde det! Och visst kände barnen till yrken, en massa yrken! Walter fick många, många bra förslag på olika arbeten. De allra flesta med “sköldpadds…” framför. T.ex. sköldpaddsbrandman, sköldpaddslärare, sköldpaddsbrevbärare osv. Kan även människor arbeta med dessa yrken?

Efter att ha pratat om yrken för Walter tittade vi lite på hur många olika yrken det finns i Sverige idag och vad som ligger bakom ett yrkesval. Vi pratade också om att man inte behöver veta vad man vill arbeta med när man blir stor, att det är många som inte vet och att det är okej.